Med utgångspunkt i vardagens realism skapar hon poetiska och tragikomiska
installationer där hon kombinerar ljud, skulptur, text, readymades, film och bild.
I flera verk återkommer hon till en diskussion om samtidens antropocentriska
perspektiv. Det vill säga perspektivet med människan i centrum och där
människans behov alltid tillgodoses först. Genom att använda antropomorfism
som berättargrepp ger hon röst till ting och subjekt som vanligtvis inte blir hörda
och analyserar och kritiserar de konstruerade system av ordning, mening och
ägande genom vilka människan tar ägandeskap av sin omvärld och dess
resurser.