Omväxlande vindar har fört konstnärer till Västernorrland – och bort därifrån. En kuturgeograf i Umeå bidrog med nödvändig rationalitet till mitt eget beslut att söka mig till Ångermanlands inland. Enligt dåvarande beräkningar sjunker fastighetspriserna väsentligt när pendlingsavståndet till industrier och servicenäringar ökar bortom en radie av c:a 70 km. En tidig uppväxt på bakgården till en färghandel i Örnsköldsvik har varit karaktärsdanande och grundlagt min höga skattning av bildkonstnärers betydelse. Alltsedan Pelle Molins och Helmer Osslunds dagar har den västernorrländska geografin genomsökts efter syner, som är värda att ta itu med för en bildskapare. Återupptäckterna i landskapet är en ständigt pågående process. Skönhetsvärden kan locka till bosättning. Medan det som anses allra fulast kan utlösa konstnärers aktivitet. Nyligen fick de föraktade skarvarna och deras besudlade koloni på en ö i Ångermanälven sin konstnärliga uttolkare. Som en av regionens fattigare kommuner är Kramfors ändå rik på aktiva konstnärer. Liv och verksamhet kan här pågå i det rum som frigjorts mellan ett ödelagt och kontaminerat industrilandskap och en överväldigande natur, som upphöjts till världsarv.

Triennalen Västernorrland företog i juni en gruppresa till dess olika utställningsrum. Färden över Gålsjöskogen gick genom en redan etablerade vindkraftspark inom Öviks kommun. Under Triennalens uppbyggnadsperiod har protester pågått mot den vindkraftsutbyggnad, som inletts i regionens nordvästra delar i Sollefteå kommun. I Salsjö mellan Edsele och Ramsele påminner en till hälften begravd bil om tidig jordkonst. En man svetsade in sig i framsätet som blockad. Under resans gång hör jag ändå Västernorrland beskrivas som ”osexigt” och oberört av de konflikter som följer med den pågående glupande industriella expansionen och råvarujakten i Västerbotten och Norrbotten. En deltagande konstnär uppges redan ha flytt de höga fastighetspriserna och lokalhyrorna i Umeå och hittat större arbetsyta för mindre pengar i en västernorrländsk stad vid kusten. Skulle Västernorrland vara en fredad zon där bildkonstnärer både finner motivation och rimliga arbetsvillkor?

Alfreds Hem
På Örnsköldsviks museum visar Max Book och Ingvar Sjöberg en utställning med den försonliga titeln ”Alfreds Hem i paraDISET”. Book har gjort en installation med det slags bråte, som kan ligga på allas våra bakgårdar. Han har fraktat hit det från sin egen och jag urskiljer rostiga bromsskivor, trasiga trädgårdsmöbler, en trädgårdstomte, ett oljefat omgjort till eldningstunna, en vindfälld björkstam. Ett lågt murverk har central plats. Om muren är på väg att raseras eller uppföras är oklart. Installationen kan tolkas som en försvarsborg i en värld där klaner och grupper förskansar sig kring olika värdegemenskaper och särintressen. – Även vi här försvarar oss mot det som ligger utanför, förtydligar han på plats. ”Det lokala verkar vara en storhet som i dagens läge känns brännhet”, skriver Book och Sjöberg om utställningen. Behöver det lokala försvaras? Ja, hotet mot det lokala kan ge upphov till känslan av kränkthet. ”I en globaliserad värld borde denna känsla vara okänd”,  skriver de. Fast de nu även är verksamma på andra håll betonar Book och Sjöberg sina bakgrunder i Gottne respektive Österforse och Bollstabruk, mindre orter som inte ens ligger centralt i någon av regionens städer. Sjöbergs bildprojektioner på väggarna binder samman kända landmärken som Paradisbadet och Friska Viljors hoppbacke med Britta-Kajsa Karlsdotters (1816-1915) broderier, som kom till i en annan tid i en avlägsen del av Anundsjö socken i Örnsköldsviks nuvarande kommun.

En vecka efter Triennalens öppning  lyssnar jag till ett konstsamtal i en annan region. Vid en diskussion om konstens förutsättningar på landsbygden i industribyggnaden Maskinhuset i Grängesberg sägs att bildkonsten i region Dalarna har svag infrastruktur. Att påstå något liknande om bildkonstens ställning  i Västernorrland skulle inte vara trovärdigt. Triennalen synliggör just nu ett nätverk av konsthallar  i sju kommuner. Regionens stab för bildkonst utgörs av två konsthandläggare, vars uppgift är att köpa in och placera bildkonst och två strateger, som ska stödja och främja både den fria bildkonsten och den gestaltade, offentliga livsmiljön med design, form och konsthantverk. Regionen har initierat och bemannar sedan tjugo år redaktionen för konsttidningen på nätet www.volym.rvn, som numera också speglar konstlivet i de fyra nordligaste svenska regionerna.

Noder och donationer
Dessutom har bildkonsten i Västernorrland noder, som kommit till på konstnärers egna initiativ och som de också har inflytande över. Utöver de kollektiva verkstäderna i Härnösand, Nordingrå och Örnsköldsvik och deras pågående samarbeten finns Mannaminne i Häggvik, ateljéföreningen Norra Orienten i Kramfors, den globalt omfattande plattformen North Cultitude 6263, det konstnärsdrivna galleriet Lokomotiv i anslutning till Öviks kollektivverkstad och spirande konstnärskolonier i de livskraftiga skarvarnas grannskap vid Ångermanälvens nedre lopp.  Internationella utbyten med Österrike och Finland har utvecklats utifrån Öviks kollektiva konstnärsverkstad.  Regionen förmedlar residens för ljudkonst, bildkonst och författare i Hola och Ålsta folkhögskolor och en gästateljé i den klassiska konstnärskolonin Grez-sur-Loing utanför Paris. Konstlivet i regionen har dessutom mottagit flera ansenliga donationer, som ytterligare förstärker konstens förutsättningar; den Nätterlundska stiftelsen möjliggör förvärv av offentlig konst till platser i  Nätra socken och Örnsköldsviks kommun. Nätradalen har förärats ett eget konststipendium, för första gången utlyst i år. Stipendier i konstnärerna Bror Marklund och Carl Frisendahls namn,  ett vistelsestipendium i Grundsunda och ett grafikstipendium i Övik är förmåner, som årligen  belönar eller lockar nya konstnärer, som skapar band till trakten om de inte redan har det. Den generöse konstälskaren Göran Dahlberg, vars konstintresse sägs ha väckts när han såg grafik av den förste Grundsunda-stipendiaten Hans Wigert, har efterlämnat en stiftelse, där en styrelse av konstnärer har fullt inflytande över ett eller flera stipendier, som enligt Dahlbergs testamente fördelas bland kollegor mantalsskrivna inom länet. Vad som saknas i Västernorrland är dock, till skillnad från grannarna i Västerbotten och Jämtland, en lokal förening av KRO. Här finns endast en talesperson.  Är konstnärerna i regionen så förnöjda över sin situation att ingen facklig kamp behövs?

Hissnande färder
Med Triennalen  träder nu Konstfrämjandet in som en ny aktör i Västernorrland, önskvärd och efterfrågad, som arrangör av ett större återkommande och sammanhållande konstevenemang med en lyskraft, som sträcker sig bortom det regionala. Den frikostighet många konstnärer har erfarit från regionens främjare av bildkonst överträffas av den generositet som kännetecknar Triennalens öppna tilltal. Med sin inbjudan har Triennalen vänt sig till alla konstnärer, som tycker sig ha anknytning till Västernorrland. Oavsett aktuell mantalsskrivningsort eller slutsiffror i personnumret har man överlåtit åt konstnärerna att definiera denna relation. Sedan starten 2021 vill Konstfrämjandet Västernorrland rita en karta över ett mångsidigt konst- och kulturlandskap. Den karta som ritats inför Triennalens rundresa är samtidigt en karta över svårigheterna. Sju kommuner är berörda, men med Ånge och Sollefteå som utposter mot väster ligger de aktuella konstrummen samlade kring kuststräckan. Konstsamlingar i Sollefteå och på Österåsens sanatorium är påminnelser om den dragningskraft inlandet och älvdalarna hade på  bildkonstnärer i mitten av förra seklet. Det förklarar varför man kan hitta Erik Hallströms målningar från ett finrum i Edsele och från kiosken i Ramsele i samlingen på Waldemarsudde i Stockholm. Hugo Zuhr övergav sin stuga i Åsmon ovanför forsen i Fjällsjöälven när han fick veta att alla hans favoritmotiv skulle försvinna med älvens utbyggnad. Idag är en tur från Ramsele vid Faxälven via Fjällsjöälven och Kilforsen till Lasele kraftverk vid Ångermanälven fortfarande en hissnande färd på bara två mil. David Larsson har greppat motivet på ett samtida sätt i Kramfors konsthall. Verket ”Schematisk bild av Ångermanälven” är en utförlig redogörelse med bild och objekt om utbyggnaden av älvens kraft från källorna till välfärden i farföräldrarnas hem i Sollefteå. Kiosken i Ramsele erbjuder idag en grillmeny och draget från den pågående vindkraftutbyggnaden väster och sydost om samhället märks påtagligt kring ortens parkeringsytor och serviceställen.

Triennalens karta över regionen uppvisar det vidsträckta inland, som faktiskt gett upphov till både konst och konstnärskap. Och konstfrämjande handlar inte bara om att stödja konstnärers arbete. Målet är att också skapa delaktighet och tillgänglighet för alla som vill uttrycka sig och ta del av konstens erbjudanden. Den konst som idag når längst ut i landskapet förmedlas sannolikt av konstnärer inom satsningen Skapande skola. Man kan fundera över vad som gjorde bröderna Ricklund från kronojägarhemmet i Solberg, nära Åsele och västerbottensgränsen, till konstnärer med flera generationer av efterföljare  varav en, Birgitta,  också deltar i Triennalen. Och hur kom det sig att två textila genier verkade i Anundsjö socken  under 1800-talets senare del? Märta Stina Abrahamsdotters  monumentala mönsterstickningar från Kubbe finns bevarade på Västernorrlands museum i Härnösand. Den uppfinningsrika Britta-Kajsa Karlsdotter från Storsele intar genom Ingvar Sjöbergs försorg och projektioner en postum plats i Triennalen. Enskilda konstnärskap och genier upphäver dock inte den i Västernorrland rådande dikotomi mellan kustland och inland, mellan områden rika på naturtillgångar och resursstarka administrativa centra vid kusten. Konstfrämjandets föresats att arbeta mobilt och inleda mångsidiga samarbeten med alla slags aktörer i kulturlandskapet kan möjligen blåsa resurser i nya riktningar. Ingen vill väl se en region där inlandet domineras av kraftstationer och vindkraftsparker medan konst och annan kultur ackumuleras utefter kuststräckan?

Margareta Klingberg