Det lokala verkar vara en storhet som i dagens läge känns brännhet. Det är i och för sig inget som man har anledning att förvånas över. Människan själv utgör ju en slags lokal. En mobil lokal, som i och för sig inte behöver vara lika mobil om man har tillgång till en mobil…

Behöver då denna lokal försvaras? Ja, fråga den gubbe som hittar ett svartbygge uppfört på sin egen mark.

Ett minitorn.

Gubben kan känna sig kränkt.

I en helt globaliserad värld skulle kränkthet behöva vara en okänd känsla.

En knepighet som skulle kunna bli svår att lösa.

En försvarsborg och ett par målningar som kan skapa en virvelvind av känslor, om man skjuter på dom med puck.

Runt hela härligheten slingrar sig ett digitalt broderi där Brita Kajsa Karlsdotter har ett ord med i laget. Sömnaden är ömsom harmonisk och ömsom stridslysten. I trådhärvorna skymtas sånt man rår över och sånt man inte kan göra något åt.